Måste man vara två för att inte vara en(sam)?

Detta år 2020 har sannerligen varit ett förändringens år. Gamla sociala mönster har fått ändras och vi har fått hitta nya sätt att umgås på.
Människor har blivit uppmanade att bara träffa sin familj på ett nära sätt. Det har pratats mycket om det.... familjen. Som om alla hade en. 

Men för ensamstående... ensamboende människor - vem är deras familj?
Är det bara människor man bor med? Eller en människa som man kallar sin partner? Barn som är utflugna? Eller kan man kalla vänner för familj? Måste man överhuvudtaget ha en familj?

På senare tid så har ensamlevande människor faktiskt fått kalla ett mindre antal vänner för familj och kan alltså umgås med dem. Så fint!

Men vad är man om man är "ensam". Måste man vara två för att inte vara ensam? Man kan ju vara under samma tak med en människa men ändå känna sig ensam. Så... när är man ensam? Är du ensam trots att du har ett husdjur?

Är ensam dåligt? Det känns ju onekligen så i många vanliga samtal och texter man läser. 
Ensam är ledsen, ensam är svag, kanske övergiven.... en stackare helt enkelt.
Jag tror man måste skilja på vald ensamhet och ofrivillig sådan. För vald ensamhet kan vara ljuvligt, en frid, en möjlighet att upptäcka nya saker i livet. Ja ensam kan vara bra, väldigt bra.

Men jag tror dock att många känner ett tryck från samhället. Man vill ju inte vara en stackare. Även om det så där i grund och botten är rätt skönt med ensamliv så vill man ju vara två också, liksom. Eller?
Ja en "stackare" blir ju inte heller bjuden på parmiddagar. Men är ju "ensam". Det blir konstigt med ojämnt antal runt bordet om inte annat.

Och apropå det! Vi har ju inte fått äta tillsammans detta året så kanske har detta med jämnt antal runt bordet börjat tona bort. Ja för det vore ju skönt. Man kan ju faktiskt träffas ett gäng människor av både par och ensamlevande och ha hur trevligt och roligt som helst. 

Ja det finns många tankar kring detta. Men jag tror på att var och en måste hitta svaret inom sig själva, utan röster utifrån, utan normtänket. 
Jag tror faktiskt att detta med Corona kan hjälpa till att ändra normer - vad är ensamt och vad är familj? Måste man leva precis som vi alltid gjort? Nej precis det är det vi inte längre kan. Vi måste öppna upp för ett nytänkande kring hur vi lever och umgås. Att vi kan leva på många alternativa sätt och att det är ok. 


Var rädda om er därute!
Tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i! 

När sorgen gör ont, vare sig det är sorg över en människa som lämnat livet eller bara lämnat ditt liv på ett eller annat sätt, så kan det emellanåt kännas fullkomligt oöverkomligt. Det känns som livet är slut. Du kommer aldrig le igen, älska igen, känna igen. Du är fullt och fast övertygad om detta.

Så går tiden och smärtan finns fortfarande kvar - men du märker något märkligt - livet går ju trots allt vidare. Du finner ett sätt att leva vidare.
Plötsligt märker du att det du saknat är som att du tagit handen ur vattnet och vattnet fyller på direkt där handen funnits. Det enda som finns kvar är ringarna på vattnet.

Det går ytterligare en tid och du ser att ringarna finns längre och  längre bort. De ser dem, du minns, men du ser också att den hand som lyftes ur vattnet gav plats för nytt vatten, nytt liv, nytt hopp... nya känslor och kanske ny kärlek.

Livet går vidare, med minnen som ringarna på vattnet.

Så fin du är
du lilla människa på jorden

Så fin du är
sägs med de varmaste orden

Du fick en väg att vandra
människa, du fina

Du fick ett liv att förvalta
och valen de är dina

Så lev ditt liv, du fina
Livet är en gåva

Lev allt du kan, lev varje stund
Innan du ska sova

Lögner kommer alltid av någon slags rädsla.

Rädsla att inte få som man vill.
Den viljan kan bestå i vad som helst. Rädsla att inte ha makt över en situation. Rädsla att inte betyda det man vill betyda. Rädsla att förlora något eller någon osv.

Men hur långt kan en lögn gå?
Får man krossa andra människor i ens väg?

Får man ljuga år ut och år in om att man har cancer och går på behandlingar varje vecka... bara för att få människors medkänsla och iom det få som man vill?
Får man beskylla en människa för att ha begått en hemsk gärning och sedan ta tillbaka påståendet och vrida det till något annat?
Får man lova saker och inte hålla dem?

En människa får naturligtvis göra vad den vill. Vi har alla olika vägar att gå.
Dock är det alltid så att karma alltid är karma. Det vi skickar ut kommer tillbaka.
Dvs den som ljuger är den som äger lögnen, äger den karman det ger.

Det man kan göra när man står bredvid är att visa var ens gräns går.
Får man inte raka svar, stämmer inte svaren med annat som borde stämma in, säger magkänslan att något är fel - GÅ!

Man har alltid möjlighet och rätten att gå!
Det är inte att fly - som jag tidigare trott - det är att stå upp för sig själv och det är det ingen annan som i grund och botten gör - det är något du måste göra för dig själv.

Att leva i sanningen är mycket enklare och friskare än att strula till livet med lögner. Så enkelt är det!